Vad vore livet utan vänner*
Jag har under den tid jag "jobbat med mig själv" insett VILKA som är mina riktiga vänner.
Dom finns och dom är som skapta för mig.
Utan dom hade jag aldrig ens kommit så här långt, trots att jag har en minst lika lång väg kvar.
Måste bara säga, TACK för att ni finns!
Igår var min syster Johanna hos mig, (hade vart i Luleå och shoppat, med familjen). Hon är en av de som jag bara beundrar.
De finns dom som är mina främsta stöd som jag bara måste nämna.
De är bl.a. Min Mamma, Mattias och Johanna.
Ni har ställt upp, stöttat, funnits till för mig, trots att jag många gånger svikit erat förtroende.
Ni läser om mitt problem, för att få kunskap och kunna hjälpa till så mycket ni kan. Utan er hade jag inte orkat kämpa.
Många gånger då jag kämpar för att bli frisk är det just för eran skull jag gör det!
Jag är inte den som är rädd för döden själv, ibland känns det som en ganska enkel utväg för att få slut på ALLT! Men när sådana tankar kommer, hjälper de oftast att sända en tanke på er, (Mattias, Mamma och Johanna) för att få en känsla att livet ändå är värt att leva.
Om jag inte orkar kämpa för min egen skull, kan jag ändå göra det för eran!
Om jag inte orkar kämpa för min egen skull, kan jag ändå göra det för eran!
Jag ska inte heller sticka under stolen med att det inte finns fler.
Det finns många som stått vid min sida, stöttat och funnits till, trots att jag dragit mig undan.
Som finns kvar trots att jag tackat NEJ till att träffas, övervägt träningen före allt annat.
TACK FÖR ATT NI FINNS!
En Person som jag helt klart beundrar, är Mattias.
Hans tålamod finns inte, den är över det naturliga..
På nå sätt, borde jag inse vilken betydelse full person jag är i hans ögon,
och hur mycket han verkligen tycker om mig.
Han har fått stå ut med ALLT. De mesta en person kan få utstå.
Allt har varit hans fel. Inget han gjort har varit rätt.
Han har kämpat in i de sista, tills jag själv kom till insikt med att jag verkligen var sjuk.
Jag har även sviktit hans förtroende, inte bara en och två gånger, utan närmare en miljon gånger tror jag.
Hade inte han varit så snäll, gjort allt, ställt upp hade jag inte haft varken
rena kläder, städat hus, betalda räkningar eller tankad bil.
Jag gjorde under en period i mitt liv, absolut INGENTING mer än tränade.
All energi som jag hade kvar gick till att stiga upp på morgonen, och träna.
Efter ett träningspass, gick jag i affärer för att inte kunna äta. eller så körde jag bil,
vilade benen lite för att orka träna några timmar till.
Ibland kanske jag hann med en bit skinka eller ost.
De enda jag ibland gjorde för att hjälpa Mattias, var atrt laga hans mat.
Lukten av mat gjorde mig på nå konstigt sätt mätt.
På de levde jag några timmar till.
Han fick vakna på natten och massera mina vader, då jag hade sen drag så de "smällde om det".
En sak har jag insett iaf, att det inte är lätt att vara man, med en fru som är sjuk.
Ingen som inte varit i liknande situation, om ens det kan tänka sig in i hans situation.
Den var nog på bristningsgräns.
Mattias hade nog inte orkat länge till har jag insett nu!
JAG LEVER FÖR DIG!
ÄLSKAR DIG!
TACK FÖR ATT JUST DU VAR SKAPT FÖR MIG!
