G(L)ÖMDA SMÄRTA

Ser du mig växa, se rundare ut
Tro inte bara, min ångest är slut

För allting finns kvar, min ilska och gråt
Det kan inte kilona göra något åt

Jag undrar allt mera, varför jag finns till
När leva ju är det sista jag vill

Men trots alla lögner, kämpar jag på
Jag är inte dum, de måste ju gå

Jag har bra betyg, är intelligent
Har bara efter smärta känt

Fast här finns ej, någon lycka för mig
I så fall skulle den vara, sann kärlek från dig.

Wanja-anit Josepoppel
s. 42, maten som fiende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0